torsdag 1 november 2012

Fika med farmor

Hon var en sådan person man gärna lyssnade på. Med sina fantastiska historier hämtade från ett avlägset sydamerikanskt land till riktigt fräcka skämt man först inte trodde kunde komma ifrån henne, berättade med sin mörka, hesa röst kunde hon enkelt trollbinda vilken åhörare som helst. Min farmor.

När jag besökte henne brukade jag ha med mig chokladmaränger. De var hennes favorit och hon såg alltid så förtjust ut, nästan som ett barn, när hon såg dem.


Vi brukade prata om allt möjligt där vi satt mitt emot varandra på hennes lilla köksbord. När hon pratade rörde hon sina händer. Ibland for de ut i en stor gest ibland kunde en hand slå hårt ner på bordet. Jag kunde då inte undgå att lägga märke till hur välformade de var. Naglarna målade i en blodröd färg som matchade hennes läppstift.

Oftast var det så att jag ställde en fråga om någon kanske levande eller ännu mer intressant, någon som inte längre fanns i livet och hon började berätta. Vi brukade sitta i timmar.

Chao

3 kommentarer:

  1. Vad roligt att höra om din farmor och vilken lycka att få prata och lyssna på henne! Chokladmaränger är så goda! Kram

    SvaraRadera
  2. Åh, dom där såg ju riktigt goda ut! :)

    Kram Jenny

    SvaraRadera
  3. Hjärtats vita hem: jaaa, de är goda!

    SvaraRadera