Berättelsen om mitt jugend skrivbord

Det är lika bra jag säger det på en gång. Jag gillar att skriva! Ni som följer bloggen kommer få ta del av små berättelser och kanske någon dikt. Så nu vet ni!

En gång för många år sedan, på den tiden jag fortfarande bodde hemma hos föräldrarna, gav min farmor bort ett mörkbrunt jugend skrivbord till min storebror.  Farmor var en speciell kvinna. Hon hade minsann favoriter bland barnbarnen. Ett av barnbarnen var en kvinnlig kusin, det andra barnbarnet var min bror.

Farmor Doris

Min bror placerade skrivbordet i sitt rum och köpte en vacker stol som passade fint till det.

Tiden gick. En dag frågade han mig om jag ville ha skrivbordet. Han hade tröttnat på den, skulle måla om sitt sovrum och skaffa nya möbler, förklarade han.
Visst, svarade jag och tog emot den.

Efter en tid fick han åter för sig att renovera om sovrummet. Nu undrade han lite försynt om jag kunde tänka mig att låta honom få tillbaka sitt gamla skrivbord?
Njae, svarade jag. Jag hade trots allt användning för den, så var det ju.
Men, om du får tusen kronor för det då, om jag köper det av dig, går du med på det då? undrade han.
Länge funderade jag nog inte. På den tiden (min förlorade ungdomstid) var tusen kronor ganska mycket. Jag kunde boka en sista minuten resa till Mallorca en hel vecka med hotell för den summan.
Med det i tanken svarade jag; visst, varför inte!

Åhh, sköna minnen

Drastiska förändringar inträffade i mitt liv. Jag bestämde mig för att flytta till Sydamerika. Där levde jag under fem års tid, jag läste på universitetet, lärde känna nya människor. Jag träffade mannen i mitt liv. Sedan flyttade jag tillbaka till Sverige och blev sambo med den mannen. Min bror som blivit kvar hemma hade också flyttat hemifrån och blivit sambo.

Här satt jag och dagdrömde på den tiden,

Pontificia Universidad Católica de Chile, Instituto de música.

En dag ringde min bror och undrade om jag ville ha skrivbordet. År hade passerat men jag mindes såklart vilket skrivbord han menade. Det bruna jugend skrivbordet. Jag tog mig en titt på det. Det var slitet, hade målats om och levt ett hårt liv. Men visst var det fortfarande välkommet i mitt hem. På så sätt hamnade det åter i min ägo.

Min farmor skrattade gott åt den här historien. Hon menade att jag hade varit ovanligt fräck som både fått, sålt och åter fått skrivbordet. Att jag säkerligen hade en ljus framtid som affärskvinna. Men jag försvarade mig och menade att jag inte hade gjort något särskilt, bara låtit universum ha sin gång. Min teori är att skrivbordet ville och alltid har velat tillhöra mig.

Vad tror ni?